Cabochon eller fasettslipning: hur slipningen påverkar fattningen

Varför fattar jag nästan alla mina stenar i kistfattningar, både de stora facettslipade citrinerna och de släta cabochonerna. Trots att klofattningar skulle visa mer av stenen?

För att det är så jag vill att mina smycken ska kännas, avspända. Klofattningar kan fastna. I och med att mina stenar är ganska stora inbillar jag mig att klon fastnar i en stickad tröja. Så du rör dig inte fritt när du har ringen på. Det är ett litet men konkret problem, och det räcker för mig.

Men valet av fattning börjar egentligen tidigare, i hur stenen är slipad.

Fasettslipad eller cabochon

En fasettslipad sten bryter ljuset. Det är hela poängen – varje facett är vinklad för att fånga ljuset, kasta tillbaka det, glittra. Det funkar för transparenta stenar som citriner, safirer, rökkvartsar. Ljuset kan ta sig igenom dem.

En cabochon gör något annat. Den är slät, kupig, utan facetter. Istället för att glittra håller den kvar ljuset på ytan. Månstenar gör det. Stjärnsafirer gör det. Den där svårdefinierade skimringen försvinner helt om du facetterar dem, du förstör precis det som gör dem intressanta.

Jag arbetar med båda. Stora facettslipade citriner och rökkvartsar. Stora släta cabochoner i månsten. Mindre facettslipade safirer och turmaliner. Valet handlar alltid om vad just den stenen har att ge.

Hur stenen hålls

Kistfattningen omsluter stenen med en metallkant. Den skyddar den, håller den på plats. För mig som arbetar med stora cabochoner är det självklart – en stor oval månsten vill jag inte balansera på smala klor. Och metallen böjs försiktigt över kanten tills stenen sitter fast. För lite tryck och den sitter löst. För mycket och den spricker. Det är en fysisk konversation man lär sig att läsa.

Jag gör ofta egna varianter inte den traditionella smala kanten utan bredare ramar, ibland texturerade, ibland asymmetriska.

För de mindre stenarna – safirer, granater – använder jag riven fattning istället. Stenen sänks ner i silvret, sitter i nivå med ytan. Ingen kant, inga klor. Men eftersom stenarna är små gör jag silverpartiet stort och organiskt runt dem. Safiren sitter som en prick av färg i en bred silveryta. Silvret tar plats, stenen är accenten.

Varför det spelar roll

Klofattningen är standard av en anledning, den funkar. Men den är också svår att göra något oväntat med. Fyra klor, sex klor, lite variation i formen. Det finns ett tak för hur långt bort från det konventionella du kan komma. (Åtminstone vad jag testat hittills, men jag har planer)

Kistfattningen har inget sådant tak. Kanten kan vara smal eller bred, slät eller hamrad, symmetrisk eller inte. Den kan bli en del av designen på ett sätt som jag tycker en klofattning inte riktigt kan. Så när jag väljer kistfattning handlar det lika mycket om vad jag kan göra med silvret runt stenen som om stenen själv.

En citrin på 19×11 mm i en bred, texturerad silverram ser ut som ingenting annat. Inte igenkännbar, inte märkesring. Mina silverringar är handgjorda av mig i alla steg, och jag har inte bråttom. Jag vrider och anpassar, väntar någon dag, tills det stämmer för just den stenen, just det silverpartiet. Varje ring blir sitt eget objekt. Det syns inte alltid, men det är där.