Känns det bättre när du vet vem som gjort din ring (eller stickat din tröja)?
Har du känt att det är något speciellt med att veta vem som gjort något du bär? Att det finns en osynlig tråd mellan dig och den som skapat det? Det är något jag funderar på kanske för att jag själv är den där som står och bankar, filar och putsar i verkstan.
När vi pratar om hantverk handlar det inte bara om en produkt. Det handlar om en berättelse. Om att det är någon som stått där med händerna, gjort val, våndats lite och kämpat med en envis detalj. Det där ger saker en själ.
Varför är det så? (jo, det finns forskning på det)
Enligt Niedenthal et al., 2005 så upplever vi känslor inte bara i huvudet utan i hela kroppen. Det kallas “embodied cognition” och betyder ungefär att du känner saker fysiskt. Så när du håller i en handgjord ring, känner du de små spåren av hammarslag. Du ser kanske att den inte är helt jämn eller perfekt. Och det gör något med din upplevelse.
Så det är inte bara en ring längre — det är ett något mellan dig och den som gjort den. Som att äta bröd från ett bageri där du vet vad bagaren heter. Brödet blir mer än bara en ostfralla.
Varför är imperfektion så vackert?
I Japan finns det något som heter kintsugi (upptäckte det på Instagram) det är när man lagar trasig keramik med guld. Istället för att gömma sprickorna så lyfter man fram dem. Det trasiga blir en del av skönheten. Det blir inte fulsnyggt, de lägger sin själ i att göra det ännu vackrare.
Och det är inte bara Japan. I Marocko väver berberkvinnor mattor där de medvetet gör små “fel”, som en påminnelse om att perfektion inte är målet. Eller i Navajo-kulturen, där man väver in en liten “spirit line” i mattan, en väg för själen att slippa ut. Man tar in det mänskliga felandet i konsthantverket.
Bättre att handla nära, både förr och nu
Historiskt sett har människor alltid haft en relation till den som tillverkat saker. Förr visste du vem som bakade brödet, smidde kniven eller stickade sockorna. Du visste vems åker potatisen kom ifrån. Det var ingen flummig romantik, det var bara så det var. Men idag med anonym massproduktion på andra sidan jorden tappar vi den känslan.
Samtidigt ser vi en rörelse tillbaka. Slow fashion, reparationstrender, vintage och re-make. Vi vill återknyta banden mellan tillverkare och användare och veta vem som gjort vad vi bär. Pendeln svänger tillbaka.
Att våga bryta mot regler och tradition
Det finns ett gammalt hantverksordspråk som säger att man måste behärska konsten fullt ut innan man vågar bryta mot reglerna. Jag håller med om det, men hantverk handlar minst lika mycket om passion, tålamod och respekt för materialet.
Jag är delvis självlärd, sedan 2014 går jag kurser hos en en traditionellt utbildad guldsmed med gesällbrev. Jag har lärt mig genom att göra — ibland fel, ibland rätt — men alltid med en vilja att förstå varje steg och varje detalj. Det betyder inte att jag inte respekterar traditionerna, snarare tvärtom. Det är just den respekten som gör att jag kan känna mig trygg att låta min egen stil och intuition styra när jag gör något. Eftersom jag gör en sak i taget för hand, behöver jag inte anpassa designen efter ett formverktyg eller en större produktion.
Om man följer regler och tradition rakt av, då kan smycken lätt bli rätt lika varandra. Det blir svårt att hitta något eget, något personligt. Och det är ju det som är poängen — att du ska kunna bära något som känns som du.
Vad betyder det för mina smycken?
När jag gör mina smycken är det små detaljer som gör dem unika. En medveten assymetri, en liten filrand här, ett svagt hammarslag där. Jag vill att du ska se spåren av att det är gjort för hand. Att det är ditt eget smycke.
Människor som inspirerar och gått sin egen väg
Georgia O’Keeffe, konstnären som körde sitt eget race i både livet och konsten. Hon målade blommor som ingen annan och brydde sig inte ett om vad som var trendigt eller rätt. Precis det gillar jag, människor som går sin egen väg, både i livet och i stilen.
Är det värt att hamra på långsamt och med ett smycke i taget?
Ja, dels är det ett nöje för mig att få skapa så. Jag skapar inte för att sälja, men jag blir glad när någon köper det jag skapar.
Att veta vem som gjort ens saker ger närhet. Det gör att vi tar hand om dem bättre. Det gör dem värdefulla, inte bara i pengar utan i känsla.