Vem är jag i den här kavajen?

När jag var 23 hade jag en stil som kändes väldigt mycket som jag.

Det var på något sätt enklare då. Jag behövde inte tänka så mycket på vad som passade in i ett yrkesliv, en föräldraroll eller någon särskild föreställning om hur man borde se ut. Jag hittade något jag gillade och körde på.

Sedan blev jag mamma. Jag fick en yrkesroll där det kändes viktigt att se professionell och business ut. Problemet var bara att jag inte riktigt visste hur min businessstil såg ut. Skräddad kavaj, vita skjortor – på pappret helt rätt. På mig? Inte alltid.

Och samtidigt skulle kläderna fungera för att hämta på dagis, springa mellan möten och leva ett helt vanligt liv. Det blev en del felköp. Framför allt hade man inte särskilt mycket tid att fundera över saken.

Sedan kom sociala medier och det ständiga flödet av vad the cool girls har på sig just nu. Så vad gör man med allt det där? Håller fast vid det man själv gillar? Hänger på? Börjar om? Jag tror att personlig stil är något man behöver justera då och då. Inte för att man måste följa trender, utan för att man själv förändras.

Jag är 62 nu och faller inte för alla trender. Men jag justerar silhuetten lite. Jag vill känna mig modern, men fortfarande ha en klassisk känsla. Och en del av mig har ganska mycket ironi.

Det är där smyckena kommer in.

För mig är smycken ett väldigt enkelt sätt att säga något om vem man är. Ett stort silverhalsband, en udda ring eller en sten med mycket färg kan förändra en ganska enkel outfit fullständigt. Det vi har på oss påverkar hur vi känner oss. När kläderna och smyckena känns rätt kan man sluta tänka på dem och börja tänka på det man faktiskt ska göra.

Lite som ett hem.Man vill inte att ett hem ska se ut som en katalog. Man vill känna hur axlarna åker ner: jag trivs här. Det får gärna finnas saker som är oväntade, lite konstiga eller helt enkelt väldigt mycket jag.

Jag tror att det är samma sak med personlig stil.